Bollmora Saints Blogg

När jag åkte hem från jobet idag slogs jag av insikten av att vissa saker aldrig ändras. Jag åkte på Örbyleden som är en väg som är osedvanligt välberikad med rödlysen. Detta får mig och mina medtrafikanter att gasa som dårar, växla först på 6000 varv, och pressa bilen så hårt det går, för att till slut inse att man står bredvid samma bil vid nästa rödlyse. Samma sak hände mig för 10-ish år sen på Mini Marathon. Alla stackars pojkar som fyllts med testosteron och adrenalin för första gången maxar järnet direkt vid start, även jag. Dock så går alla in i väggen ungefär samtidigt, lämpligt till första vätskestationen. Där har mammorna rutinerat placerat sig för att hjälpa sina pojkar att lyfta händerna över huvudet. Likheterna är slående.

Är det samma sak med BS? Är vi också drabbade av Mini Marathon syndromet? Det tycktes länge så. Tidigare säsonger har vi inlett oerhört starkt, för att mot slutet klappa igenom totalt. Låt mig ta ett exempel, Handsome Devils. I den matchen ledde vi med 3-0 och läget kunde inte varit stabilare. Men av någon anlednig föll vi tillbaka och blev stressade. Släppte in 1, 2, 3, 4 mål. För att göra saken värre hade Handsome Devils inga avbytare heller...

Var är vår "mamma" som lyfter våra armar när vi tappar andan vid de tillfällena? Personen finns där ute i Sverige och heter Gustav Eli. Se detta inlägg gärna som en efterlysning på vårt tappraste fans genom tiderna. Gusten! Var har du tagit vägen!!!???

//TJ